Så var det äntligen dags för dagen som jag sett fram emot så länge. Men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag presterade inte alls som jag föreställt mig och var ganska besviken efteråt. Efteråt har jag gått och funderat en del och analyserat vad jag gjort och vad jag inte gjort, så nu är jag lite mer tillfreds med mig själv igen. Men vi tar det från början.
Jag agerade taxichaufför och körde runt i socknen för att samla ihop ett gäng sköna brudar. Fyra av oss skulle tävla medan den femte skulle vara åskådare. Det var lagom uppsluppen stämning i bilen, alla lite nervöst virriga och förväntansfulla. Första utmaningen på en dag som denna är att hitta en parkering som inte ligger alltför långt bort från växlingsområdet. Vi lyckades hitta en plats på en parkering som jag inte ens visste fanns. Tack för tipset, Jeanette!
Efter att vi hade hämtat ut våra startkit så kollade vi runt på expot lite. Jag inhandlade ett par nya simglasögon som sätt som en smäck! Jag använde dem redan under tävlingen och de var jättebra, så jag kan inte klaga på utrustningen. Jag köpte även ett race belt till maken så att han är ekiperad inför Vidingehems Triathlon. Jeanette hittade till sin stora lycka ett rosa bälte från Orca. Det matchade därmed hennes våtdräkt och tridräkt från samma märke (ja, jag vet att man lätt blir nördig).
Sista energiintaget avnjöts bakom bilen på parkeringen. Lika mysigt och glamoröst som vanligt när man är iväg på äventyr. Men det är ju sällskapet som är det viktiga!
Incheckningen gick smidigt och efter att ha memorerat alla in- och utfarter kunde vi promenera mot starten. Vi pratade om var man skulle lägga sig längs startlinjen för att få en bra resa och här gjorde jag nog första ”misstaget”. Jag lade mig långt åt höger vilket i och för sig innebar färre människor att ta hänsyn till, men det innebar också en längre väg att simma. Eftersom jag är så pass långsam simmare så hade det nog inte gjort något om jag trängts lite mer (naturligtvis i ett bakre led), jag hade ändå blivit frånsimmad och fått mitt eget utrymme.
Nåja, starten gick och jag crawlade den första biten och det gick ändå ganska bra. Så jag vet egentligen inte varför jag sedan började bröstsimma. Troligen är det huvudet som inte riktigt är med, jag har inte tillräckligt med självförtroende i simmomentet. Jag kände ju ändå att det var skönare att crawla, kroppen var mer avslappnad än under det stressade bröstsimmet. Men negativa tankar är svåra att bli av med. Det var en lättnad att få gå uppför rampen och ta av sig våtdräkten. Jag slängde en blick på klockan och såg att det gått några sekunder långsammare än i fjol.
Cyklingen kändes bra. Jag trampade på vad jag kunde och tyckte att jag höll bra tempo. Ingen större vind att tala om. Hade krampkänning i vaderna under de sista kilometrarna och undrade hur löpningen skulle fungera. Vid vändningen halvvägs såg jag på klockan att jag skulle få svårt att bräcka den tid jag fick förra året. Besvikelse! Höll dock bra sista delen och det blev även där bara några sekunder sämre än 2014. Men det betydde ju att jag låg back, men vad sjutton, det borde jag ju kunna springa in lite lätt med tanke på att jag aldrig sprungit så bra som jag gjort i år…
Nej, så enkelt är det inte. Att springa med krampande vader är inte lätt (här var nog andra misstaget, att inte lägga tid på att stretcha vid växlingen). Att kämpa mot besvikelsen över sin egna prestation är inte lätt. Löpningen var bedrövlig, rent ut sagt. Jag sprang inte, jag joggade. Det enda jag ville var att ta mig i mål så att det skulle vara slut. Även om vaderna blev bättre så kom jag aldrig in i löpningen och jag orkade aldrig öka till ett vettigt tempo. Jag älskar dock banan och det faktum att så många är ute och kollar på tävlingen. Fantastiskt! Alla hejarop gör jättemycket!
Jag sprang en hel minut långsammare än 2014, ca 90 sekunder långsammare än vad jag hade tänkt. Det låter kanske inte mycket, men på fyra kilometers löpning är det oceaner av tid…
Min sluttid blev till sist 1,14,45. Sämre än vad jag själv hade hoppats på, men samtidigt bättre än många andra, så jag vet att jag inte borde klaga alltför mycket.
Jag har ju som sagt analyserat kvällen om och om igen och jag har kommit fram till en del nyttigheter. Förutom de två faktiska missarna som jag skrivit om, så har jag konstaterat att jag är för hård mot mig själv. När det gäller simningen och cyklingen så är jag inte bättre än vad tiderna anger. Förra året bröstsimmade jag och höll en perfekt bana eftersom jag hela tiden kunde navigera optimalt. Simmade därmed troligen ganska nära tävlingens 520 m. I år visade klockan 605 m och ca 15 sekunder långsammare tid. Jag har ju faktiskt haft en högre fart i år!
Förra året körde vi Tjejvättern i juni och jag hade ganska många cykelmil i benen som jag kunde underhålla under sommaren. I år har jag cyklat totalt nio gånger. Så jag var kanske inte dålig i år utan snarare bra förra året!
Löpningen däremot har jag inga ursäkter för. Där borde jag ha gjort bättre. Men det är bara att komma igen!
Slutligen vill jag säga att Kalmar Minitri är ett fantastiskt arrangemang som fler borde testa på! Stämningen är magisk längs hela banan och det känns som om varenda Kalmarbo är på plats för att titta. Våga prova du också!
LöparFia 