Påskhelg de luxe

Vilken helg det blev! Vi har fixat med bilarna (sånt där nödvändigt ont), tagit hand om febrigt barn, haft bullkalas med goda vänner, påskmiddag hos mamma och pappa, hämtat hem makens racer och tränat, tränat och tränat. Jag kan summera 45 km löpning, 21 km cykling och ett styrkepass under dessa fyra lediga dagar (och maken fick till två löppass, en cykeltur och styrketräning). Härligt!

I söndags kom jag iväg som planerat på mitt långa långpass. Jag sprang en runda som jag inte helt har sprungit tidigare och jag visste inte riktigt hur lång den var. Minst 25 km var jag ganska säker på, men när jag stoppade klockan hade jag varit ute 26,3 km. Nästintill distansrekord. Får väl sätta nytt längdrekord nu på söndag för då fyller jag år. Bra födelsedagsaktivitet!

Laddade inför långpasset med härlig helgfrukost.

När jag kom hem från långpasset, möttes jag av följande syn (och doft):

Finns det något bättre än nybakade bullar? Han kan minsann min make. Både vaniljbullar och kanelbullar blev det!

Igår åt vi påskmiddag hemma hos mina föräldrar. Solen sken och det var som gjort för årets premiärtur på racercyklarna. Det var inte bara jag och maken som tyckte det tydligen, utan även svägerskan kom susande på sin tvåhjuling. Jag är väldigt stolt över min aktiva familj och kunde inte låta bli att föreviga detta på bild.

"Ankan", "Giga" och "Lexa".

Jag cyklade hem efter middagen och det var så kul att få trampa på ute längs vägarna igen. Det är verkligen något visst med att susa fram i hög fart på en racer!

Efter helgens uthållighetsträning chockade jag kroppen nu ikväll. Tre gånger kämpade jag mig upp för slalombacken och mjölksyran sprutade ur öronen! Men kort och effektivt var det. Var inte sugen på att lägga en massa tid på träningen ikväll utan maxade istället med högintensiva backintervaller. Kan säga att söndagens långpass kändes i benen. Men vilken kick det ger! Premiär i enbart tröja var det också. Lovely!

Smider planer

Ja, jag vet att jag har att göra med min marathonträning. Men det finns ju en dag efter 30 maj också (även om just den 31 maj kanske kommer att vara synnerligen inaktiv).

Häromdagen anmälde jag mig till Kalmar MiniTri som går av stapeln 12 augusti. Det ska bli jättekul att köra igen och jag satsar på att kapa tiden från förra året med minst två minuter…

Sedan gäller det ju att ha något att se fram emot på hösten. Det har vi ordnat genom att ha anmält oss till Löplyx i Falkenberg 2-4 oktober. Om ni är nyfikna kan ni läsa mer om detta event här:
http://www.emringjarlmo.se

Vi får väl också se till att cykla en del i sommar, nu när maken har blivit med racer 😉

Så sugen att provköra att han trotsade regn och skippade cykelskorna.

Alternativ träning

Ägnade helgen åt vila eller alternativ träning. I lördags blev det totalvila. Nåja, en promenad på stan med familjen blev det och det var tillräckligt för att höften skulle börja värka.
I söndags dammade jag av racern igen. Tack för detta fantastiska höstväder som gör att jag kunde ge mig ut med cykeln ännu en gång. Det var flera veckor sedan sist. Soligt och härligt – men blåsigt! Motvinden på hemvägen var inte att leka med, tyckte att jag stod still bitvis. Nästan fyra mil blev det i alla fall. På kvällen var det dags att hoppa i plurret igen och även om det denna gång blev mer snack än simning (har en kollega vars barn går i samma simskolegrupp som Josefine) så avslutade jag med att crawla 150 m i ett sträck! Å det var med mersmak, jag hade lätt simmat ett par längder till! Det går onekligen framåt, det var inte länge sedan jag inte kunde simma en hel längd utan att svälja en massa vatten och få en pulstopp utan dess like.

Jag har bokat tid hos naprapat nästa måndag. Fram tills dess ska jag inte springa utan bara göra snälla saker för kroppen. I realiteten innebär det inte speciellt mycket träning alls då maken jobbar och jag själv har taxiverksamhet för sonens simning. Simklubben ger möjlighet till fler simträningar denna vecka eftersom det är höstlov.
Imorgon ska jag på tjänsteresa och taxin hämtar mig kl 05:00, hu. Det blir en lång dag för jag kommer inte hem förrän efter 22.30.

Avslutar med en bild på barnen när de förberedde sig inför Halloweenfest på fritids. De var snyggare än vanligt ;-).

Tjejvättern 2014

Så var del två av fyra i Tjejklassikern avklarad!
Lördagen startade med mulet väder och det stora samtalsämnet under morgonen var vilka, eller rättare sagt hur mycket, kläder som behövdes. Prognosen sade ca 15 grader och regnskurar, men preciserade inte riktigt när dessa skurar skulle komma. Hälften av oss valde att köra med underställströja under cykeltröjan medan jag tillhörde den halvan som istället chansade på att vi skulle klara oss med bara kortärmat.
Vi hade hyrt oss ett hus beläget ca 1,5 km från starten så vi hade ganska gott om tid på morgonen. Innan starten kl 9.34 så hann vi med både det obligatoriska toabesöket, pumpa cyklar,  lämna in överdrag, äta energibar och uppdatera status på sociala medier.

Lagom när vi började rulla kom regnet. Sedan regnade det ORDENTLIGT i ca 1,5 mil. Vi var blöta rätt igenom, det fanns inte en torr fläck! Det var omöjligt att ligga på linje bakom varandra för då riskerade man att få en kallsup från framförvarande bakdäck. Det enda var att hoppas på att regnet skulle avta och att vi skulle torka till slut. Efter ca 1,5 mil blev det uppehåll och så småningom kom till och med solen fram. Resten av rundan var det härligt väder!

Jag hade verkligen fasat för klättringen uppför Omberg. Allt jag läst och hört tydde på något i hästväg så det var med skräckblandad förtjusning som första backen tornade upp sig framför mig. Här körde vi fortfarande tillsammans alla fyra och bestämde att vi skulle vänta in varandra på toppen. Sedan var det bara att växla ned och börja trampa. Jag ska inte säga att det var lätt, för det sög ordentligt i lårmusklerna, men det var aldrig några problem. Det var bara att skrika ”håll höger” och gasa på. Backarna är onekligen min styrka, jag har väldigt starka ben! Men jag hade inte velat göra samma klättring med min tantcykel. Många, många tjejer gick med cyklarna.

Uppe på toppen av Omberg.

 

Efter en rejäl stigning kommer naturligtvis en nedförsbacke och då gällde det att hålla i hatten (eller i alla fall hjälmen). Jag vågade stå på ganska bra, men jag var ju inte ensam i backen direkt. Samma känsla som under Tjejvasan, jag har koll på vad jag själv gör, men det är svårt att påverka hur alla andra hanterar sina cyklar.

När vi kom ned på slätten igen så skulle vi åter samla ihop oss. Jag och Jeanette väntade ett tag och tills slut kom Ida farandes. Tyvärr hade hon dåliga nyheter då Åsa fått punktering. Men Åsa hade hela reparationskitet med sig och lyckades få hjälp ganska fort, så väl i mål var hon bara 10-15 min efter oss andra ändå!

Efter Omberg var det egentligen bara att mata på. Det blåste en del på vissa ställen, men det gick hela tiden att hantera. Efter 6-7 mil kände jag att de gånger jag låg längst fram och drog, speciellt om det var lite uppför, så fick jag en liten lucka. Först saktade jag in och samlade ihop oss igen, men när det bara var ett par mil kvar så var det inget att be för. Då tänkte jag att nu kör jag i mitt eget tempo och ser hur det går. Efter några kilometer får jag sällskap av två tjejer i gula cykelvästar, Maria och Matilda. Först ligger de efter mig ett tag och när de sedan kör om hänger jag på. Sista milen hjälps vi åt och växelkör och det går bitvis ganska fort. Benen börjar kännas lite sega, men samtidigt börjar jag mentalt ana målet vilket ger nya krafter. När vi svänger i en korsning står funktionärerna och skriker att det bara är fem kilometer kvar, skönt! Synd bara att det var längre än så, snarare 7-8 km. Vi sitter alla tre och undrar när Motala dyker upp, för vi förstår ju att det måste vara en viss transportsträcka inne i Motala också innan vi är framme vid målet. Till slut är dock målet framför mig och jag glömmer nästan att klicka ur ena pedalen i min iver att hoppa av cykeln! När jag halvt panikartat gör en extra kraftig vridning för att få loss ena foten så bara knyter sig vaden, KRAMP! Tur att det fanns snälla funktionärer som höll mig upprätt. Krampen slutade bara jag kom av cykeln och började gå istället.

Klockan stannade på 3,58 vilket får godkänt i mina ögon. Jag har läst att bansträckningen skulle vara 3,5 km längre i år pga att den är omdragen inne i Motala, men jag vet inte om det stämmer, har inget att jämföra med. I en inofficiell resultatlista så återfinns jag på rad 668 av 5581, vilket jag känner är helt okej!

 

Jag gillar verkligen att cykla och hoppas på fler långturer under sommaren, gärna tillsammans med dessa glada tjejer!

 

Igår rengjorde jag Giga efter ett väl genomfört lopp. Jag har inget att klaga på när det gäller utrustningen, cykeln fungerade helt felfritt. När Giga var ren och stod i solen och torkade passade jag även på att tvätta ena bilen, grejerna var ju liksom ändå framtagna. Mycket uppskattat initiativ av maken :-)!

Om en månad väntar tredje delen, Vansbro Tjejsim. Men det tänker jag inte på än. Jag är fortfarande i cykelbubblan!

Genrep

Idag var det dags för i alla fall mitt, sista cykelpass inför lördagens Tjejvättern.
För att hinna med en längre tur innan dagens alla åtaganden började så blev det tidig start. Jag gav mig hemifrån kl 07.00 för att kunna möta upp Åsa en halvtimme senare. Vädret såg väldigt lovande ut med klarblå himmel och solsken. De tio graderna vid start blev snart mycket varmare.

 

Jag hade mätt upp dagens runda till ca 50-55 km. På det kommer mina totalt 23 km extra för att ta mig till och från rutten. Det skulle alltså bli distansrekord idag, så mycket var klart redan från början. Jag och Åsa trampade vidare mot nästa tätort där Jeanette väntade. I samlad tropp begav vi oss sedan på små krokiga vägar genom den småländska landsbygden. Det är oerhört fridfullt att tyst svischa förbi grönskande ängar. Så borde alla få uppleva den svenska naturen.
Vi kände oss starka och turades om att ligga först och dra. Det märks faktiskt skillnad på att ligga först eller bakom, jag trodde nog inte riktigt att det skulle kännas så tydligt. När jag låg först fick jag trampa oavbrutet, även i nedförsbackarna till viss del, medan det gick att roa sig med annat (som att försöka få fram mobilen och ta kort eller äta energibar) när jag låg bakom. Lyckades dock inte att ta något kort i farten, det blev för meckigt.

Partners in crime.

Istället passade jag på att fotografera när vi ändå stannade för att dricka och diskutera fortsättningen på rundan.

 

Väl hemma kunde jag logga 93 km i träningsdagboken. Kroppen känns förvånansvärt fräsch, jag och maken har till och med tagit en rask promenad ikväll utan problem. Det går inte att jämföra med att springa ett riktigt långt långpass, för då är jag trött och benen stelnar fort efter att passet är avslutat. Nu kändes tröttheten mer diffus. Det innebär kanske att jag har mer att ge?

Jag  märker dock att jag har varit igång många timmer på aptiten. Först direkt efter passet var jag inte hungrig alls, men nu i eftermiddag har det kommit smygande. Kvällsmaten smakade gudomligt :-). Tror faktiskt att det är dags att äta igen…

Regnvåta vägar

Min första rejäla cykeltur med Giga stod på programmet idag. De tidigare tvåmilarna räknas knappt när vi pratar om Tjejvätterns tio mil, så idag var planen 4,5 mil.
Jag och väninnan skulle cykla ihop och då vi bor i varsin ände av rundan så fick knappt halva distansen köras på egen hand. Det var jag som tog på mig att cykla första sträckan själv så klockan ringde strax före sju. Halv nio ungefär skulle jag plocka upp väninnan och det höll jag hyfsat bra. Jag laddade med världens bästa frukost, havregrynsgröt och peppade mig själv eftersom vädret inte alls var mysigt. Grått och regnigt.

Cyklingen gick väl helt okej. Det är svårt att veta eftersom det var första längre turen som jag gett mig ut på. En sak är säker, och det är att det är roligare att cykla med sällskap, speciellt i tråkväder. Jag kände att jag blev stel i armarna efter ca 35 km och det är väl kroppens sätt att protestera mot den nya träningsformen. Jag behöver också jobba på snabbheten och att vänja löparmusklerna vid cyklingen. Det går att komma upp över 30 km/h på raka partier (dvs inte små krokiga oljegrusvägar), men jag måste ju vänja mig vid att ligga och jobba i den hastigheten. Intervaller med andra ord, verkar det bekant ;-)?

Efter en blöt och lite kylig upplevelse var det skönt att komma hem. Men innan väninnan fortsatte sin ensamma färd så stannade vi ett par minuter för att prata. Då lyckades jag få till min första vurpa! Jag klickade ur vänsterfoten men pratade på och lutade balansen åt höger = inte så smart. Alltså föll jag i slow motion på höger sida. Ingen skada skedd dock!

Tänk vad familjen satt och åt när jag kom hem. Det satt som en smäck!

Förhoppningen är att komma ut på en långtur med löpardojjorna imorgon. Efter förra helgens intervaller och backträning så längtar jag efter att bara få ligga och nöta LÄNGE. Imorgon ska det bli fint väder så det passar ju fint med en rejäl runda då.
Hemma har vi varit duktiga och städat ur ena bilen. Vi gör detta alldeles för sällan men det blir mycket roligare när man hjälps åt! Inne i huset har vi även fått till lite påskkänsla med hjälp av lite ris och våra söta kycklingar.

Glad Påsk allihop!