Löplyx – med betoning på lyx

När jag nu sitter i soffan efter att ha kommit hem från Falkenberg, så är jag stel och öm lite varstans. Träningsvärken har kommit smygande efterhand och jag tycker bara att det är skönt. Jag ser det som ett kvitto på att jag ändå har genomfört en del kvalitativ träning under dessa dagar. Jag hade personligen gärna haft tuffare träningsupplägg, men inser också att allt är relativt och väldigt individuellt. Jag har ändå tränat totalt sex pass på mindre än två dygn (ett simpass, två morgonjoggar, löpteknik, styrkepass och löpskolning/intervaller) och även om inget pass har hållit på längre än 60 min så blir det en hel del om man räknar ihop det.

Löpdelen på lägret stod Kenth Svensson för, ni vet han med bloggen Snabba fötter. Han är ju faktiskt anledningen till att jag och maken hamnade i Falkenberg överhuvudtaget, för sedan vi träffade Kenth första gången i Halmstad våren 2014, så har vi följt hans framfart och hållit ögonen öppna efter nya möjligheter. Kenths löpskolning är nyttig och den tål att repeteras. Jag passade på att inviga mina nya Salming skor (natural running) på lördagens pass och jag kände hur trött jag blev i anklar och vrister. Ovant för fötterna att jobba så mycket! På dagens pass tog jag på mig mina väl insprungna Asics DS Trainers istället, vågade inte fresta på för mycket.

Om Kenth stod för löpningen så får vi väl säga att Camilla och Johan stod för lyxen. I alla fall så hade de fixat till ett otroligt trevligt och inspirerande event. De samarbetar bl a med Salming och Magasin Spring där de också har sin blogg och detta syntes i våra goodie bags som fanns på hotellrummet vid ankomst. Där fanns tidningar, buffar, hudkrämer, godis, duschkrämer och en MASSA annat kul. Hotellrummet var jättefint och utsikten från balkongen magnifik. Hela stället kändes verkligen lyxigt men vissa saker förhöjde hela vistelsen ännu mer. Mingel med bubbel inför middagen, spa upplevelsen, den fantastiska maten, inte minst frukostbuffén, intressanta föreläsningar mm mm.

På lördagseftermiddagen delades vi in i ett antal grupper för att under nästan två timmar få uppleva sparitualer från när och fjärran. Jag och Andreas hamnade med fyra goa tjejer och jag tror minsann att maken trivdes finfint i det kvinnliga sällskapet. Vår grupp ”spaade” nog inte riktigt som det var tänkt alla gånger, vi pratade och skrattade oss igenom hela upplevelsen (ispeeling, lerinpackning, turkisk tvagning och mycket mer) och tyckte till slut att alla olika bastusessioner blev lite långtråkiga. Men vi gjorde i alla fall inte bomben i spapoolen, vilket vi starkt övervägde! Istället lekte vi ”BadRockysar” och sprang uppför trappor i badrockarna medan det filmades av en vänlig förbipasserande. Jag vet, man måste ha varit där för att fatta det roliga, ha ha!

Kvällen fortsatte i samma fantastiska anda med en trerättersmiddag i samma trevliga sällskap. Vi inledde med en musikquiz där jag och maken hamnade i två olika lag. Även om mitt lag utklassade makens, så räckte det inte riktigt till totalseger. Men viktigast är inte att vinna utan att delta… Eller??

Både jag och Andreas är överens om att det var längesedan vi hade så här kul. Vi har skrattat SÅ mycket. Helgen har gett en otrolig social gemenskap och vi har fått umgås med så många underbara människor. Träningen som kanske var vår prio när vi kom i fredags, blev allt mindre viktig efterhand som timmarna gick. Istället har vi tankat energi från alla nya (och gamla) bekantskaper som vi umgåtts med. Men träningsvärken tyder ändå på att vi har tränat lite mellan skrattattackerna.

Den 11-13 mars 2016 är det dags för Löplyx igen. Vem hänger på?

 

Löplyx – fredag

Igår fredag anlände vi till Falkenberg och Löplyxhelgen. Det var inget gemensamt träningspass inplanerat under fredagen utan vi hade ”fri tid” fram till kl 18.30. Jag och maken utnyttjade det för att simma på Klitterbadet. Skön start på helgen att få sträcka ut i en 50-meters bassäng, det är inte ofta vi gör det. Lagom tills vi var klara tändes kandelabrar så det var säkert ännu trevligare senare på eftermiddagen/kvällen.

Vi passade på att utnyttja bra erbjudande på Salmingprodukter och har införskaffat både nya mössor,  vantar och sockar inför vintern. Jag slog även på stort och köpte nya löparskor av modell Salming Xplore, ett par ”barfotaskor”. Så snygga att jag om inte annat kan ha dem som fritidssko.

Efter lite information inför helgens alla hållpunkter avnjöts en god middag i trevligt sällskap. Det är oerhört inspirerande att umgås med löpartokiga människor (nåja, mer eller mindre löpartokiga i alla fall). Alla vid vårt middagsbord var ganska fredagströtta så det blev en ganska tidig kväll för att ladda inför lördagens morgonjogg!

Kommande helg

På fredag åker jag och maken till Falkenberg för en Löplyxhelg. Det blir en massa träning, spa, föreläsningar och naturligtvis god mat. Låter som ett perfekt upplägg enligt mig!

Jag har följt arrangörerna via instagram och man blir ju inte mindre förväntansfull när det hintas om goodie bags och annat spännande.

Jag ser verkligen fram emot en helg då jag bara kan fokusera på mig själv och maken. Det har varit full rulle senaste tiden med bland annat simtävlingar var och varannan helg. Så även denna helg men då får farmor nöjet att få följa med och titta på Edvin.

Förra helgen var vi i Alvesta.

I söndags nötte jag 16 km asfalt igen efter ett par veckor med kortare pass. Det är okej att springa men jag är stel i höger skinka/baksida lår/höft. Min foamroller är periodvis min bästa vän! Efter några minuters knådande så är man som en ny människa ;-). Den får nog följa med till Falkenberg, tror jag!

Test

Jag har börjat bli ganska bra på att känna av min kropp och eventuella skavanker. I slutet av söndagens långpass, det tredje på elva dagar, började höften gnälla lite. Inte konstigt kanske eftersom jag inte sprungit tre 20-km pass totalt på hela sommaren och nu gavs alldeles för många tillfällen för tätt inpå varandra.

Bara att vila alltså, jag vill absolut inte riskera något längre skadeuppehåll. Efter två dagars löppaus (med lite yogainspirerade övningar istället) så var det idag dags att testa hur det kändes.

Jag körde lätt, vågade inte pressa för mycket. Började med sex kilometer lugn uppvärmningsjogg och gick sedan till idrottsplatsen för att springa några intervaller. Det blev tre fyrahundringar. Jag hade lätt kunnat kört fler, det går ju så fort och lätt på bana, men jag hade lovat mig själv att ta det lugnt. Istället blev det ombyte till baddräkt för att simma några längder. Tyvärr gav jag upp efter bara 450 meter. Det var sååå trångt. Massor med människor som ville simma. Trevligt att många vill träna, men mindre roligt när jag inte får till min egen träning på grund av det…

Rutiner

Nu är det några veckor sedan skolan startade och allt rullar på enligt scheman. Jag kan inte låta bli att tycka det är lite skönt med rutiner, trots att det ibland känns som om all tid är uppbokad och möjligheten till spontana infall är få. Med vardagen full med skola, jobb och träningar lyckas vi ändå många gånger få mer gjort än när vi slappar omkring och är lediga.

Första veckan i september bjöd på bra träning, skoskavet till trots. Två långpass på 18 respektive 21 km på fyra dagar tillhör inte vanligheterna. Halvmaran (ja, klockan stannades på 21,1 km) var den snabbaste jag någonsin sprungit! Det var transportlöpning hem från mina föräldrar i lördagens regnväder som resulterade i denna bravad. Under 1,50! Benen var jättepigga och jag bara körde på utan att bry mig om klockan. Andningen och pulsen kändes bra. Ville utmana mig själv med ett högre grundtempo, men trodde inte att det skulle gå så fort! Behöver jag säga att det är kul med löpning just nu!

Det märks att vi går mot höstsäsongen. Det blir mörkare och svalare på kvällarna, men det är inte bara av ondo. Jag gillar att mysa inomhus efter ett bra träningspass!

Ikväll drog jag på mig reflexvästen. Tror inte att det är för sista gången om jag säger så. Den kommer att bli välanvänd de kommande 6-7 månaderna.

Förutsättningar

Det är lätt att ställa krav. Extra lätt är det att ställa krav på sig själv. Det kan däremot vara betydligt svårare att leva upp till dem.

Jag var besviken efter Kalmar Minitri. Varför? Jo, jag förbättrade inte min tid från förra året. Är det rimligt att sätta det kravet på sig själv? Ja, kanske. Allt beror ju på vilka förutsättningar du har gett dig själv att klara av kraven.

I mitt arbete arbetar jag dagligen med att sätta mål och krav. Jag ser också till att det finns förutsättningar att leverera resultatet för annars blir det svårt i längden att få saker gjorda i rätt tid och på rätt sätt. Varför behandlar jag inte mig själv likadant på min fritid?

När det gäller min triathlonträning så har jag två möjligheter:

Ett. Jag taggar ned mina förväntningar ett snäpp eller två och kör enbart för mitt stora nöjes skull. Då kan jag fokusera på löpningen som jag ”alltid” har gjort och ha cykeln som lite alternativ träning under sommaren.

Två. Jag måste byta ut vissa löppass mot cykelträning mer eller mindre året runt. Cykelpassen måste också bli lite mer målinriktade, nu kör jag mest ”distanspass” (vet inte om det heter så på cykelspråk, jag jämför med löpningen). Jag har helt klart mest att tjäna på att vässa cyklingen, speciellt om jag vill testa på Olympisk distans.

Jag vet inte än hur jag ska göra. Måste fundera lite. Simningen har jag redan planerat att fortsätta nöta i vinter i och med all tid som kommer att tillbringas i simhallen. Så den hoppas jag på att bli bättre på oavsett.

När det gäller löpningen är målet satt inför 2016. Det är dags att våga kapa tid på halvmaran. Här kommer jag ge mig själv bra förutsättningar genom att förhoppningsvis springa ett seedningslopp till Göteborgsvarvet i höst. Genom att göra en hyfsad miltid så borde jag komma upp ännu en startgrupp jämfört med seedningen baserad på årets Varvetresultat.

Inspirerad av mitt mål kastade jag mig förra veckan ut i ett intervallpass på bana. Jag körde stege med varje hundring från 1000m ned till 100m med en minuts ståvila mellan varje. Superjobbigt men superroligt!

Igår sprang jag ett långpass på 18 km. Det var många veckor sedan senaste långpasset men jag hade god känsla. Det var delvis nya marker jag var på, det är alltid spännande. Speciellt när kartan visar att man ska ut i det fria för att hitta anslutande vägstump.

Jag tänkte innan att det inte borde vara så himla svårt. Jag skulle ju över en järnväg, den borde jag hitta. I själva verket hade jag inte behövt fundera alls för när jag stod vid gps-markeringen ovan, såg det i verkligheten ut så här:

En väg/stig! Och järnvägen dök upp som den skulle.

Härligt med höstluften som har börjat anlända! Bästa träningstiden!

Vidingehem Triathlon 2015

Med personligen en betydligt mer avslappnad känsla än inför Kalmar Minitri, så var det igår dags för premiär för Vidingehem Triathlon i Rottne utanför Växjö. Både jag och maken skulle starta och egentligen också Edvin i barnklassen, men han var inte sugen när det väl närmade sig.

Vi anlände Rottne redan på fredagskvällen för att få en lugnare start på lördagen. Både svärmor och Roland skulle iväg tidigare på morgonen för att vara med i förberedelserna för tävlingen, så vi hade huset för oss själva när vi hade vaknat. Strax efter nio cyklade hela familjen ned till badplatsen där tävlingsområdet var. Det var en härlig blandning av tävlingsdeltagare, allt från nybörjare till mer rutinerade triatleter, i alla fall om man ska gå på vilken typ av hoj (från damcyklar med cykelkorg till vassa tempocyklar) och väskor (vissa märkta med Ironman) som fanns bland deltagarna. Vi blev fotograferade för Magazinets räkning, ska komma ihåg att kolla på hemsidans mingelbilder framåt mitten på veckan.

Stämningen var gemytlig och förväntansfull. Jag drog på mig våtdräkten och gick i det 18-gradiga vattnet för att ta några simtag före start. Drygt 100 deltagare skulle kasta sig i vattnet på samma gång, vilket får anses som ett ganska bra deltagarantal så här första året. Själv funderade jag på vilken strategi jag skulle ha vid starten, hur långt skulle jag springa i vattnet innan jag skulle börja simma? Vad går fortast? Ingen aning! Klockan 11 gick starten, oavsett startstrategi, och alla rusade i vattnet för att ta sig an 400 m simning, 20,5 km cykling och 5,3 km löpning (sträckor enligt min klocka).

Jag kom iväg bra, hade ställt mig vid skylten med 8-10 minuter. Lite trångt i början innan alla hittat positioner, men sedan tyckte jag att jag hade kontroll över situationen hela vägen. För det mesta hade jag fritt precis framför och kunde jobba på i min eget tempo. Vid rundningen av första bojen gick jag över till bröstsim för att hålla koll på alla andra simmare, för där blev det lite trafikstockning, men sedan matade jag på igen. Kunde till och med växla mellan tretakt och tvåtakt beroende på situationen och antalet simmare runt mig. Andningen höll sig fin, när jag kände att pulsen ökade, så fokuserade jag på att sträcka ut varje simtag ordentligt och därmed få mer tid för att vrida och andas!
Jag stannade klockan på 9,06 när jag kom upp ur vattnet! Då hade jag ändå gått sista biten och hunnit ta av mig överdelen av våtdräkten! Jättenöjd med simningen.

Växlingen till cykel gick helt okej. Våtdräkten kom av hyfsat fort och cykelskorna tjorvade lite, men inte så att det störde nämnvärt. Efter ganska exakt två minuter var jag uppe på cykeln.

Cykelbanan är till stora delar en tvåvarvsbana. Det blåste en del så totalt ca 9 km cyklades i motvind. Det var ju dock lika för alla och det kunde ha varit mycket hårdare vindar så jag ska inte klaga. Jag tycker cyklingen gick bra. Snittade till slut 28,8 km/h och då ingår två vändningar i Brittatorp som vardera innebär fem snäva kurvor i ett villaområde. Här förlorar jag massor med tid för jag vågar inte alls stå på i 90 graders svängar på smala cykelvägar. Men det blev en naturlig andningspaus inför motvindssträckan!
Andreas cyklade om mig på den sista sträckan och sedan hade jag koll på honom hela löpningen också. Det är bra med färgglada tröjor!

Andra växlingen gick också bra. Eftersom det funkade bra att springa barfota i Kalmar så tänkte jag göra det nu också. Det skulle visa sig vara ett mindre smart beslut då jag fick ett rejält skoskav på ena hälen. Jag stannade till och med en gång på sista varvet för att ta av skon och se om jag kunde ta bort skräpet som skavde. Visade sig dock vara en lös skinnflik, inte något skräp!

Löparbanan var också en tvåvarvshistoria med en grotesk backe efter några hundra meter. Jag tillät mig gå ca 20 m på det brantaste stället på båda varven för att minska mjölksyran och få ned pulsen. Benen var stumma inledningsvis, men jag hade inte minsta krampkänning, det tackar jag för! Förutom backen så är det en lättlöpt bana. Väl inne på andra varvet är det mentalt stärkande att kunna räkna ned mot målgång. Jag jobbade mig in i löpningen och de sista två kilometrarna låg jag i ett godkänt tempo. Lärdomen från i sommar är att träna på övergången från cykling till löpning och cyklingen måste vara intensiv, inte bara fungera som en uppvärmning.

Alltid skönt med målgång! Jag kom in ca 40 sekunder efter maken, som genomfört sitt allra första triathlon. Min officiella sluttid blev 1,22,53 och det gav en elfte plats av 29 damer.

Nöjda och glada!

Jag tackar för ett väl genomfört arrangemang!Jag ser fram emot att komma tillbaka nästa år igen och då kanske backen inte är kvar i löpsträckningen 😉

Minnen från tävlingen - plakett och blodig sko.

Mot 2016

Fastän 2015 är långtifrån slut och trots att jag kommer att köra en triathlon sprint imorgon, så har tankarna på 2016 redan börjat komma. Jag är sedan länge anmäld till Göteborgsvarvet nästa år. Det är numera en tradition och lika mycket en social höjdpunkt som en löpartävling. Jag är riktigt sugen på att sätta en bra tid på halvmaran. Efter sommarens 4,43-snitt på milen så inser jag att det borde finnas kapacitet för ned mot 5,00 på halvmaran. Därför blir målet att sikta på 1,46 på 21,1 km under 2016! För att ge mig själv vettiga förutsättningar (kommer så småningom ett separat blogginlägg om detta med förutsättningar) så blir det troligen en seedningslopp senare i höst. Jag borde ta mig upp minst en startgrupp till genom ett hyfsat genomfört seedningslopp.

Efter halvmaraton blir det triathlon. Jag siktar på olympisk distans nästa sommar och har sneglat mot Malmö Triathlon. Tänkte att det kunde bli en trevlig Skånesemester av det!

Som avslutning på 2016 kan det bli ett höstmarathon, kanske i Växjö för närhetens skull. Men det beror på hur kroppen känns efter sommaren.

Så ser den grova planeringen för mitt 2016 ut. Hur ser den ut för dig?

En höst i simningens tecken

Rubriken syftar inte nödvändigtvis på mig själv utan familjen i stort. Sonen har gått upp en nivå i simningen och kommer, i alla fall till att börja med, träna fyra (!) gånger i veckan varav två av dessa är tvåtimmarspass. Dottern kommer fortsätta med simskolan, kanske blir det hennes sista termin. Vad det verkar nu så vill hon också börja simträna sedan. Men först ska hon klara av Hajen. Allt som allt fem kvällar i simhallen! Förhoppningsvis kan vi samköra en del med Edvins klasskamrater som också tränar, men det kommer ändå bli mycket tid i och runt simhallen. Lägg även till simtävlingarna, läger och lite kommittéarbete. Hm, borde kanske flytta in till stan…

Jag kommer naturligtvis få en del möjligheter att slipa på min egen simning. Nu är Edvins pass så långa att jag både hinner springa en runda och simma lite efteråt. Smidigt! Det var precis vad jag gjorde igår. Först åtta kilometer löpning inklusive två gånger uppför Hjortberget. Sedan 850 m simning och vet ni!? För första gången sedan slutet av förra året så hade jag flyt i simningen! Äntligen, säger jag bara och känner att jag får hopp inför framtiden.

Under helgen som gick var jag med sonen på simläger på Öland. Jag agerade matförälder och fick under två dygn möjlighet att lära känna både hans simmarkompisar, tränare och ett par andra föräldrar. Jätteintressant att se hur tränarna agerar med ungdomarna och vilka budskap de sänder ut. Bra som förälder att veta vilka riktlinjer tränarna förespråkar när det gäller mat till exempel. Att få hårt tränande barn att äta tillräckligt mycket är inte alltid lätt.

På lördagskvällen bjöd vi på tacos.

Jag fick själv till två löppass och ett simpass under tiden vi var där. Underbart att kunna springa till havet medan solen gassar och vinden blåser ljummet! Under söndagen fick jag med mig Andreas (OBS, ej min egen Andreas) på en längre tur. Lite oplanerat hamnade vi ute i en åker, fick gena över en trädgård och var till slut ute i 11,5 km. Det var längre än vad han brukade springa! Jag tackar för sällskapet!

Kalmar Minitri 2015

Så var det äntligen dags för dagen som jag sett fram emot så länge. Men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag presterade inte alls som jag föreställt mig och var ganska besviken efteråt. Efteråt har jag gått och funderat en del och analyserat vad jag gjort och vad jag inte gjort, så nu är jag lite mer tillfreds med mig själv igen. Men vi tar det från början.
Jag agerade taxichaufför och körde runt i socknen för att samla ihop ett gäng sköna brudar. Fyra av oss skulle tävla medan den femte skulle vara åskådare. Det var lagom uppsluppen stämning i bilen, alla lite nervöst virriga och förväntansfulla. Första utmaningen på en dag som denna är att hitta en parkering som inte ligger alltför långt bort från växlingsområdet. Vi lyckades hitta en plats på en parkering som jag inte ens visste fanns. Tack för tipset, Jeanette!
Efter att vi hade hämtat ut våra startkit så kollade vi runt på expot lite. Jag inhandlade ett par nya simglasögon som sätt som en smäck! Jag använde dem redan under tävlingen och de var jättebra, så jag kan inte klaga på utrustningen. Jag köpte även ett race belt till maken så att han är ekiperad inför Vidingehems Triathlon. Jeanette hittade till sin stora lycka ett rosa bälte från Orca. Det matchade därmed hennes våtdräkt och tridräkt från samma märke (ja, jag vet att man lätt blir nördig).
Sista energiintaget avnjöts bakom bilen på parkeringen. Lika mysigt och glamoröst som vanligt när man är iväg på äventyr. Men det är ju sällskapet som är det viktiga!

Incheckningen gick smidigt och efter att ha memorerat alla in- och utfarter kunde vi promenera mot starten. Vi pratade om var man skulle lägga sig längs startlinjen för att få en bra resa och här gjorde jag nog första ”misstaget”. Jag lade mig långt åt höger vilket i och för sig innebar färre människor att ta hänsyn till, men det innebar också en längre väg att simma. Eftersom jag är så pass långsam simmare så hade det nog inte gjort något om jag trängts lite mer (naturligtvis i ett bakre led), jag hade ändå blivit frånsimmad och fått mitt eget utrymme.
Nåja, starten gick och jag crawlade den första biten och det gick ändå ganska bra. Så jag vet egentligen inte varför jag sedan började bröstsimma. Troligen är det huvudet som inte riktigt är med, jag har inte tillräckligt med självförtroende i simmomentet. Jag kände ju ändå att det var skönare att crawla, kroppen var mer avslappnad än under det stressade bröstsimmet. Men negativa tankar är svåra att bli av med. Det var en lättnad att få gå uppför rampen och ta av sig våtdräkten. Jag slängde en blick på klockan och såg att det gått några sekunder långsammare än i fjol.

Cyklingen kändes bra. Jag trampade på vad jag kunde och tyckte att jag höll bra tempo. Ingen större vind att tala om. Hade krampkänning i vaderna under de sista kilometrarna och undrade hur löpningen skulle fungera. Vid vändningen halvvägs såg jag på klockan att jag skulle få svårt att bräcka den tid jag fick förra året. Besvikelse! Höll dock bra sista delen och det blev även där bara några sekunder sämre än 2014. Men det betydde ju att jag låg back, men vad sjutton, det borde jag ju kunna springa in lite lätt med tanke på att jag aldrig sprungit så bra som jag gjort i år…
Nej, så enkelt är det inte. Att springa med krampande vader är inte lätt (här var nog andra misstaget, att inte lägga tid på att stretcha vid växlingen). Att kämpa mot besvikelsen över sin egna prestation är inte lätt. Löpningen var bedrövlig, rent ut sagt. Jag sprang inte, jag joggade. Det enda jag ville var att ta mig i mål så att det skulle vara slut. Även om vaderna blev bättre så kom jag aldrig in i löpningen och jag orkade aldrig öka till ett vettigt tempo. Jag älskar dock banan och det faktum att så många är ute och kollar på tävlingen. Fantastiskt! Alla hejarop gör jättemycket!

Jag sprang en hel minut långsammare än 2014, ca 90 sekunder långsammare än vad jag hade tänkt. Det låter kanske inte mycket, men på fyra kilometers löpning är det oceaner av tid…
Min sluttid blev till sist 1,14,45. Sämre än vad jag själv hade hoppats på, men samtidigt bättre än många andra, så jag vet att jag inte borde klaga alltför mycket.

Jag har ju som sagt analyserat kvällen om och om igen och jag har kommit fram till en del nyttigheter. Förutom de två faktiska missarna som jag skrivit om, så har jag konstaterat att jag är för hård mot mig själv. När det gäller simningen och cyklingen så är jag inte bättre än vad tiderna anger. Förra året bröstsimmade jag och höll en perfekt bana eftersom jag hela tiden kunde navigera optimalt. Simmade därmed troligen ganska nära tävlingens 520 m. I år visade klockan 605 m och ca 15 sekunder långsammare tid. Jag har ju faktiskt haft en högre fart i år!
Förra året körde vi Tjejvättern i juni och jag hade ganska många cykelmil i benen som jag kunde underhålla under sommaren. I år har jag cyklat totalt nio gånger. Så jag var kanske inte dålig i år utan snarare bra förra året!
Löpningen däremot har jag inga ursäkter för. Där borde jag ha gjort bättre. Men det är bara att komma igen!

Slutligen vill jag säga att Kalmar Minitri är ett fantastiskt arrangemang som fler borde testa på! Stämningen är magisk längs hela banan och det känns som om varenda Kalmarbo är på plats för att titta. Våga prova du också!